Kan vi avliva myten om det stora enhetliga systemet?
Finns det sätt att upphandla stora system som INTE blir magplask?
“Coronan kom och gav oss — som tur var—tid att tänka om.”
På Öppna skolplattformens Clubhousemöten den 24 maj var fick vi höra Daniel Forslund, biträdande regionråd i Region i Stockholm, berätta om hur man bromsat en upphandling av ett mycket stort vårdsystem — nya vägar prövas nu. Kan vi hoppas på nya vindar vid systemutveckling inom offentlig sektor?
Han berättade om det typiska feltänk han ofta möter.
”Många inom vården drömmer om det stora enhetliga systemet där allt är integrerat. Det låter bra i teorin. Men i praktiken sitter man där och inget kan bytas ut. Man får vänta fem år för att få in en plugin för enkel läkemedelsförskrivning.”
Det Stora Enhetliga Systemet bygger alltså på ett tankefel — det man egentligen vill kunna göra är att dela information, inte system. På samma vis som man inte behöver ha samma modell av mobiltelefon och samma operatör för att kunna ringa till varann. Det ska finnas kommunikationsstandarder bakom som överbygger detta.
Jag skulle säga att Det Stora Enhetliga Systemet i själva verket är ett säkert sätt att låsa in sig i något som blir mycket trögrörligt och som redan från start kommer på efterkälken. Det avviker det från de moderna standarder som finns på öppna marknaden och låser därför in sin kund. Riktigt användbart blir det aldrig eftersom det är monolitiskt och svårt att anpassa efter verksamhetens behov.
Daniel berättade att det gängse sättet att ta fram it-system för vården har varit att köpa av de stora drakarna — 3–5 stora leverantörer, och att de har ett intresse av att producera hela kedjan, apparater, mjukvara, verktyg. Istället för att använda sig av marknadens öppna standarder vill de låsa in i proprietära, dvs sina egna företagsskapade standarder.
”Sen får vi på regionen betala för att få ut vår egen data. Vi vill inte hamna i den sitsen — igen!” säger Daniel Forslund.
Tack, jag är med!
Den beskrivna affärsmodellen — att låsa in sina kunder i system som är svåra att förändra och byta ut delar av och som kostar mycket i licens över tid — är vanlig även utanför vården. Den klassiska standardsystemfällan (för vissa typiska stora standardsystem).
Tanken med net nya vårdsystemet satsar sin kraft på att bygga en kärna, ett datalager, som bygger på centralt överenskomna standarder. Sen kan man jacka in passande produkter från marknaden, och då förhoppningsvis välja mellan flera olika aktörer, vilket öppnar upp för innovation.
”T ex om det skulle komma ett bra system för diabetiker att hantera sin sjukdom, så vill vi kunna jacka in det. Eller tänk en smartare AlltidÖppet-applikation!”
Efter att nu ha tänkt om ser man som sin uppgift att ha kontroll över medicinska data och att det lagras i enhetligt överenskommet format. ”Standardiserat. Inte i proprietära, företagsskapade, format. Det är där vill vi lägga vår kraft”.
Å andra sidan är det inte första gången man försöker sig på att bygga ett centralt datalager, det skedde även för 5 och 15 år sedan. Då misslyckades man. Givetvis undrar vi vad skillnaden är som kan göra det lättare den här gången, och vilka erfarenheter man dragit av tidigare misslyckanden.
“För att lyckas är det viktigt att ha koll på sina begrepp och informationsmodeller. Ägarskapet ska ligga nära verksamheten. Deras definitioner ska vara styrande” säger Daniel Forslund.
Patrik Fältström, standardiseringspionjär och -rådgivare, är inne på ett liknande spår. Han skrev efter mötet att centralt för att lyckas i denna satsning är man behöver börja med ”den semantiska interoperabiliteten”. Det handlar om att bygga upp och underhålla ett språk, ett lexikon, för hur systemen pratar med varann. Patrik skriver om TOOP, ett EU-gemensamt samarbete för standardisering. Under mötet nämndes även standardiseringsinitiativet OpenEHR.
Har man koll på sin information så ger det superkrafter. Informationsmodellering och informationsarkitektur blir ett allt hetare område.
Gott så, men många andra fallgropar finns också.
Jag fick först skrämselhicka av den likhet som finns med upphandlingen av Stockholms stads misslyckade skolplattform. Där var tanken att flera leverantörer skulle jämka sina system kunna prata med varann, och det floppade ju rejält. Inte så att man inte försökte — det gjorde man initialt — men det var komplext och någonstans under tidens gång tappades motivationen.
Men det behöver inte alls bli en parallell till det projektet om man ser till att undvika samma fallgropar som stadens projekt föll i, t ex avsaknaden av ägarskap inom verksamheten och att inte förmå att sätta användare i centrum och styra mot verksamhetseffekter (enl extern rapport från Ramboll).
Största risken är väl att det är ett så stort projekt, 580 miljoner kronor fram till 2027, och då ingår ändå inte licenskostnader för plattformen. Det kan bara lyckas om man gör det i etapper där man tidigt och kontinuerligt följer upp om det blir goda effekter och upplevs positivt av användarna, och att man är beredd att styra om utifrån det man lärt sig.
I det ingår förmågan att avbryta om man ser att man inte kommer lyckas uppnå avsedd nytta. Det kan vara ett surt äpple att bita i, som kräver stort mod, politiskt och socialt. Få klarar det i praktiken. Men är man medveten om det från början blir det lättare.
Vi pratade också om vikten av att dela med oss av goda exempel, när vi har lyckats. Vi fortsätter följa det här med spänning!
Clubhousemötet bjöd även på annat tänkvärt.
Maria Dalhage från Arbetsförmedlingens Jobtec berättade om hur man är angelägen att dela API:er eftersom det är externa aktörer som kan skapa innovativa tjänster. Dilemmat att man inte alltid vet vilka API:er marknadens aktörer behöver. Christian Landgrens förslag var istället för att dela alla API:er från början — det kan bli en onödig underhållskostnad — så kan man försöka vara på tårna och snabbt bygga API:er då de efterfrågas.
Maria pratade om potentialen i egendata. Egendata är öppna API:er som innehåller individdata — data om dig och mig, och du har själv kontroll över den. Det är just delad individdata som kan göra störst nytta för samhället, det är då handläggningstider kan kortas och innovativa tjänster byggas. Tyvärr är myndigheter dåliga på att dela just det, berättade Maria Dalhage. Informationen ligger inlåst i slutna system som inte kan kommunicera med varann.
Därmed lyfte hon fram det som för vissa varit svårt att förstå under debatten om Öppna Skolplattformen. Att ett öppet API med fördel kan innehålla personinformation, och det är då det blir som mest hjälpsamt för dig och mig som medborgare.
Mer nästa vecka den 7 juni på Clubhouse kl 20.00
Sigrun Tallungs
Bakgrund till denna artikel
Måndagar kl 20.00 arrangerar gruppen bakom Öppna skolplattformen ett möte på diskussionsplattformen Clubhouse. Vi dryftar frågor runt hur man kan förbättra i samhället för medborgare genom att använda gemensamma resurser som öppna data, öppen källkod, öppna standarder. Jobba smartare, smidigare processer, teknik och tankesätt.
Vi vill tillsammans sprida kunskap och skapa dialog. Det är ett medborgarinitiativ. Du är välkommen att vara med om du vill och bidra.
